Fantomen på Operan

Ikväll visade SVT2 filmversionen av Fantomen på Operan från 2004. Filmen bygger på musikalen av Andrew Lloyd Webber.

Jag hade inte sett filmen förut, men musikalen såg jag två gånger på Oscarsteatern i Stockholm med Mikael Samuelsson i rollen som Fantomen. Båda gångerna grät jag hejdlöst. För Fantomens skull – jag tyckte det var oändligt orättvist att han dömts till ett liv i ensamhet och att Christine valde den fjompige Raoul.

Redan efter den första gången gick jag och köpte originalromanen av Gaston Leroux. Jag ville veta mer och framförallt ville jag veta hur det gick för Fantomen.

Boken är skriven redan 1910 och minst lika melodramatisk som musikalen. Men historien är skickligt berättad med ett journalistisk angrepp och ett blandande av fakta och fantasi som gör att det känns som att kanske fanns han ändå i verkligheten.

Boken gav mer djup åt Fantomens karaktär och min sympati för honom ökade, trots att boken även listade fler av hans grymma handlingar än musikalen gjorde.

Så andra gången jag såg den grät jag minst lika mycket som första gången. Trots att jag var förberedd på handligen och slutet.

Och ikväll var det dags igen. Tårarna strilade ner för kinderna och jag hoppades in i det längsta att de i filmversionen skulle gett Fantomen ett lyckligare slut.

Men även den här gången valde Christine Raoul. Deras sång är onekligen vacker trots att den krossar både mitt och Fantomens hjärta.