Skip to content

Bokbloggsjerka: Om kursiv stil

06 november 2010

En mycket intressant fråga i Annikas bokbloggsjerka denna vecka:

Vad känner du inför texter/stycken/kapitel skrivna i kursiv stil?

Jag har inga starka negativa synpunkter på kursiv stil om man bara betraktar det som en variant av ett typsnitt. Något som kan vara användbart för att särskilja vissa delar av en text. Men väldigt långa texter i kursiv stil kan bli lite arbetssamt att läsa.

Men om man som jag läser mycket kriminallitteratur har det dykt upp ett begrepp som många benämner den kursive mördaren och det är jag inte så förtjust i.

Den kursive mördaren tar man oftast till när:

  • författaren inte vill att läsaren ska veta vem mördaren är, men
  • mördaren är en av de personer i boken som författaren låter delta i dialog och handlingsförlopp men naturligtvis med det undantaget att de illvilliga handlingarna återges utan att identifiera gärningspersonen, och
  • författaren vill låta läsaren förstå mördarens motivation och/eller ge läsaren ledtrådar till mördarens identitet.

Jag tycker att det är att fuska lite att göra på det sättet. Författaren behöver inte bestämma sig för om det ska vara en kriminalroman som utforskar varför människor begår brott eller en kriminalgåta för läsaren att lösa.

Dessutom är det en svår balansgång. Jag tycker att endast mycket skickliga författare klarar att integrera den kursive mördaren i sin bok utan att läsaren känner sig lite lurad när mördarens identitet avslöjas.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 10 november 2010 06:07

    I går kväll slängde jag mig i sängen för att börja läsa ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” av Val McDermid och vad hittade jag väl där? Jo, den kursive mördaren som spred ut sig under nästan 3 hela sidor.

    Jag måste försöka ändra inställning till den kursiva texten annars kommer jag inte att kunna läsa en enda bok snart. Undantaget är hittills endast (?) Elly Griffiths som endast använder den kursiva stilen vid några enstaka tillfällen och då endast ett ord eller maximalt en mening.

  2. Katarina permalink*
    10 november 2010 20:20

    Annika – Jag tror att Val McDermid var en av de första som använde sig av den här tekniken och som mycket annat började det inte irritera mig förrän jag började stöta på det lite för ofta.

    Det ska bli spännande att se vad du tyckte om ”Sjöjungfrun…” när du läst ut den. Jag har precis kommenterat ditt inlägg om ”Den svarta dahlian”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: