Jag är Zlatan av David Lagercrantz
Jag är Zlatan Ibrahimovic. Min historia. Berättad för David Lagercrantz.
När jag fick den här boken var jag tveksam till om den verkligen var något för mig. Jag är inte så intresserad av fotboll och tillhör de som inte tjusats av Zlatan.
Men den visade sig vara en mycket intressant läsning. Det är en fascinerande resa som Zlatan har gjort.
Den är också mycket skickligt nedskriven av David Lagercrantz. Språket är effektivt och lättläst och osar Zlatan. Jag kan nästan höra honom berätta för Lagercrantz, gestikulera och kanske lägga av ett och annat gapskratt.
Jag är inte rätt person att ifrågasätta trovärdigheten i allt som berättas, men det betyder något för mig, det ger mig insikt att Zlatan aldrig verkar tvivla på att han är, om inte bäst, en av de bästa fotbollsspelarna i världen.
För det är som fotbollsspelare jag framförallt lär känna Zlatan i den här boken. Han berättar en hel del om sin uppväxt, sin familj och lite om sin relation till Helena och sina barn. Men inte så mycket att jag får någon egentlig bild av hur han är när det inte handlar om fotboll.
Och det är kanske en annan insikt. Zlatan lever och andas fotboll från tidiga år och väldigt intensivt i nuet. De mål han sätter för sig själv och den planering han gör för framtiden är ganska kortsiktig och alltid fokuserad på fotboll.
Jag rekommenderar gärna den här boken, även till de som inte är intresserade av fotboll. Den visar på den typ av hängivenhet och grad av självförtroende som krävs för att bli den bäste.
Inkräktaren av Håkan Östlundh
Redan på bilfärjan över till Fårö får Malin Andersson en otäck föraning, den typ av känsla som brukar beskrivas som om någon gått över ens grav. Hon slår det i från sig men när hon kliver in i sitt och sambon Henrik Kjellanders hem återkommer de onda aningarna.
Att hyra ut deras fanastiska hus till sommargäster verkade som ett både logiskt och nödvändigt – de behövde pengarna – beslut när de skulle vara borta på semester i flera veckor. Ett och annat sönderslaget glas kanske man måste acceptera, men de fynd Malin nu gjorde blev mer och mer förbryllande. När hon till slut hittar ett familjeporträtt där både hennes och barnens ögon stuckits ut blev det droppen som fick henne att ringa polisen.
Fredrik Broman är äntligen tillbaka i yttre tjänst efter sin långa sjukskrivning och han har inget emot den långa resan upp till Fårö. Han har inget problem att förstå Malins reaktion eller rädsla, men det går inte att utesluta att det enbart rör sig om ett dåligt skämt. Det finns inte heller mycket polisen kan göra.
Men när familjens äldsta dotter blir bortförd från skolan trappas utredningen upp. Kan det vara Henriks egna halvsystrar som utsätter familjen för detta, allt över en arvstvist? Eller Henriks gamla flickvän som också bor på Fårö? Fåröborna håller varandra om ryggen och polisen har svårt att reda klarhet i vem som har eller saknar alibi.
Kommer de hinna lista ut vem förövaren är innan något riktigt tragiskt händer?
————————–
Jag blev riktigt glad när jag såg att den här boken kommit ut i pocket. Jag har läst och tyckt om de tidigare fyra böckerna om Fredrik Broman och var naturligtvis nyfiken på hur det gått för honom efter den otäcka olyckan i Blot.
Det är lite svårt att skriva om mina intryck och tankar kring den här boken utan att riskera att avslöja för mycket om de tidigare böckerna. För som alltid tycker jag att det finns fördelar med att börja en serie med den första boken.
Jag har uppskattat den här serien bland annat för att den utspelar sig på Gotland, men jag tycker också om Östlundhs sätt att skriva. Det är nyanserat och trovärdigt, speglar ofta verkliga händelser.
Även den här boken tecknar intressanta och flerdimensionella personporträtt, även om de byggs upp stegvis. För att bibehålla spänningen i boken är läsaren långt i från allvetande och det gäller även de inblandades alla olika egenskaper och hemligheter.
Och boken är spännande även om den rör sig framåt i en ganska maklig takt. Utredningsarbetet möter logiskt mycket motstånd och förseningar. Jag oroar mig och lider med personerna i boken, förfäras över det som händer och över att människor aldrig kan se längre än till sin egen personliga tillfredsställelse och inte vad de möjliga konsekvenserna av deras beteende kan bli.
Jag tycker det här är en kompetent och bra svensk deckare och skulle inte avråda någon från att läsa den. Men skulle jag bara rekommendera en deckare till någon skulle det inte bli den här.
Dock tycker jag att de som planerar att tillbringa tid på Gotland och vill ha lite spännande läsning med lokal anknytning mycket väl kan välja någon av böckerna i den här serien. Välj den som utspelar sig närmast där ni kommer att befinna er.
[geim] av Anders de la Motte
Henrik, HP, Pettersson satt bakfull på tunnelbanan på väg hem från ett one-night-stand i förorten. Egentligen borde han ha varit på jobbet redan vilket betyder att han nu förlorat ännu ett jobb.
Därför var upptäckten av den skinande blanka moderna mobiltelefonen som någon glömt mycket välkommen. HP räknade med att den skulle ge honom tillräckligt mycket pengar för både mat, hasch och lite annat.
Att displayen hela tiden frågade om han ville spela ett spel tyckte han var enbart irriterande tills den plötsligt lade till hans namn: Vill du spela ett spel, Henrik Pettersson?
HP bestämde sig för att hela grejen måste vara iscensatt av någon av hans kompisar och eftersom han ändå satt fast på tunnelbanan kunde han likaväl spela med.
Snart är HP fast i något betydligt större än ett spratt och att följa reglerna är inte bara nödvändigt för att få höga poäng utan också för att hålla sig vid liv.
——————————-
Till att börja med var jag tveksam till den här boken. Associationerna till filmen The Game var oundvikliga och dessutom har jag svårt för antihjältar. Jag vill nog kunna beundra en huvudperson och till att börja med kunde jag inte se någonting i HP som jag tyckte om.
Men efter ett tag fick jag ändra uppfattning, både om boken och om HP. HP visar sig vara hyfsat smart, beslutsam och inte helt utan empati. Och Anders de la Motte bygger skickligt upp både sina personbeskrivningar och sin intrig, bland annat genom att väva in faktiska händelser, så att boken blev både trovärdig och mycket spännande.
Jag började också uppskatta språket i boken, beroende på situation och person varierade det från kanslisvenska till svengelskt chattspråk. Referenserna är också moderna och på alla sätt passande.
Jag rekommenderar mycket gärna den här boken.
Alfabeta Bokförlags sida om boken
Se Kjell Eriksson lösa uppdrag som bokens läsare röstat fram
Gone av Mo Hayder
Polisinspektör Jack Caffrey står mitt uppe i en tidspressad utredning. En maskerad man har stulit en kvinnas bil mitt framför ögonen på henne. Ett allt vanligare brott, men problemet den här gången är att kvinnans dotter fanns i bilen när den stals.
Alla är övertygade om att det är bilen tjuven vill åt och att han kommer att släppa av flickan oskadd någonstans så fort han upptäckt henne. Men det är kallt ute så polisen kämpar ändå mot klockan för att hitta henne innan hon kommer till skada.
Allt eftersom tiden går och flickan inte kommer till rätta börjar polisen misstänka att det ändå inte var bilen förövaren vill åt utan flickan. Speciellt efter att Flea Marley påminnt om att det inte är första gången en bil stulits med en liten flicka i baksätet. I själva verket har det hänt två gånger tidigare. En gång släpptes flickan av oskadd men en flicka har aldrig kommit till rätta.
————————————–
Jag var mycket förtjust i de två första böckerna om Jack Caffrey, Birdman och The Treatment. De följande två, Ritual och Skin, var fortfarande starka och bra böcker på många sätt men i min mening innehöll de lite för mycket mysticism och den senare var alltför starkt knuten till den tidigare.
Så det var en mycket glad överraskning att den här boken är mer lik de två första. Den har ett större fokus på polisutredningen än mystiska varelser och ritualer. Den är också mer fristående även om det fortfarande finns trådar kvar från de tidigare böckerna. Här är de dock hanterade på ett sånt sätt att det inte är nödvändigt att ha läst de tidigare böckerna för att hänga med.
Den här boken är skickligt uppbyggd. Personporträtten är trovärdiga och ingen med minsta empatiska förmåga kan undgå att engageras och drivas av en önskan att få veta hur det ska gå. Jag har några mindre invändningar mot vissa dramaturgiska grepp Hayder tagit till för att dra ut på spänningen men på det hela taget har hon avhållit sig från de uppenbara deckartricken och spelar rent med sina läsare.
Jag rekommenderar gärna den här boken till de som vill både ha en spännande bok men också en där det länge är okänt vem förövaren är och man själv kan försöka lista ut vem det är.
Mo Hayder gavs tidigare ut på svenska av B. Wahlströms men de har inte längre någon sida om henne.
Det fjärde offret av Mari Jungstedt
Klintehamn på Gotland är inte mycket till tätort men med sina 1500 invånare betraktas den ändå som det och har inte mindre än två banker. En sensommarmorgon efter att de flesta turister försvunnit och staden ligger stilla rånas en värdetransport utanför Sparbanken i Klintehamn.
Trots att rånarna hade vapen var det ingen som skadades vid själva rånet men när de flyr blir en liten flicka påkörd. Bilen hittas senare utbränd och polisen saknar egentliga spår efter gärningsmännen.
Men när brandkåren gör en utryckning till ett ödehus som satts i brand hittar de en av rånarna mördad. När man även hittar en Harley Davidson i huset fokuserar Anders Knutas och hans grupp sin utredning mot en av Gotlands motorcykelklubbar.
Det som inte verkar stämma är varför en av rånarna mördades. Det var ett brutalt och effektivt mord som inte verkade i överensstämmelse med de övriga rånarnas beteende. Inte heller tycks någon i motorcykelklubben önskat livet ur rånaren, tvärtom var det en mycket populär person där.
Kanske hade motivet till mordet ingenting alls med rånet att göra.
—————————–
Jag är mycket förtjust i Mari Jungstedts sätt att skriva. Jag tror att den skrivstil som just författare med journalistisk bakgrund har passar mig. Den är effektiv, informativ och drivande utan att blomma över.
Jag tycker också att hon tecknar intressanta personporträtt. Igen ger hon tillräckligt mycket detaljer för att de ska framstå som mångfacetterade men inte så mycket att jag fråntas möjligheten att skapa min egen bild av dem i mitt huvud.
I den här boken driver hon mycket skickligt två olika tidslinjer framåt, de är snillrikt matchade och föder varandra till den punkt i boken då de båda kommer till sin upplösning.
Jag rekommenderar gärna den här boken, med ett extra plus för att den utspelar sig på Gotland.
Echo Man av Richard Montanari
En man hittas mördad i ett av de fattigaste områdena i Philadelphia. Ganska snabbt kommer det fram att ett annat mord begåtts på exakt samma plats åtta år tidigare. Ett mord som aldrig löstes. Snart hittas fler lik, alla med anknytning till tidigare olösta mordfall.
Jessica Balzano och Kevin Byrne kämpar mot klockan för att förhindra fler mord. Men Kevin Byrne har blivit kontaktad av en person från sitt förflutna. Han försvinner från utredningen och beter sig underligt, så underligt att till och med Jessica blir fundersam.
Mycket i utredningen tyder på att gärningsmannen måste ha kontakter eller till och med själv arbeta inom rättsväsendet. En polis skulle gärna se att Kevin Byrne blev misstänkt för att rädda sitt eget skinn i ett annat fall.
——————————–
Richard Montanari håller fast vid sin egen stil. Komplicerade seriemördarutredningar med hög spänning och flera oväntade vändningar.
Polisutredningen har alltid huvudrollen i hans böcker, men för varje bok får vi fler inblickar i Jessica Balzanos och Kevin Byrnes liv. Det är välbalanserat och skickligt gjort. Så skickligt att jag börjar ifrågasätta mina egna sympatier och leds in på villospår.
Enda anledningen till att jag inte skulle rekommendera den här boken till vem som helst är att den innehåller en hel del våld. Men om man klarar av sånt är det är en riktigt bra bok som jag gärna rekommenderar.
Richard Montanaris officiella hemsida
Richard Montanaris tre första böcker om Byrne och Balzano finns på svenska från Norstedts
The Drop av Michael Connelly
Harry Bosch jobbar fortfarande kvar hos polisen med så kallade ‘kalla fall’. Fall som tidigare inte kunnat lösas men där dna-tekniken nu kan ge nya ledtrådar.
För Bosch finns det inget mer tillfredsställande än att kunna ta fast en mördare som trott att han kommit undan eftersom så lång tid har gått sedan brottet begicks. Men Bosch börjar bli äldre och närmar sig den dag då han måste gå i pension – The Drop.
Trots att detta oroar honom är han på helspänn och mycket angelägen att något fall ska ges till honom när månadens dna-fynd kommer in. Och han får ett fall, men inte för att han var den som skickat in dna för testning.
Det resultat som kommit fram verkar först helt rimligt. Ett blodspår från ett våldtäkts- och mordfall har kopplats till just en våldtäktsman. Problemet är att han bara var åtta år gammal när det brottet begicks. Har någon polis råkat skicka in fel bevismaterial, har laboratoriet gjort ett misstag eller finns det någon annan förklaring?
Bosch har dock inte hunnit mer än börja försöka hitta en förklaring när han blir kallad till ett aktuellt dödsfall. Den tidigare polishöjdaren Irvin Irving som numera blivit lokalpolitiker som bland annat drivit igenom budgetneddragningar för polisen har begärt just Bosch som utredare.
Den man som fallit till sin död från sitt hotellrum på Chateu Marmont var nämligen Irvings son. Irving är övertygad om att hans son har blivit mördad.
Bosch blir beordrad att prioritera Irvings död, men han kan inte släppa den utredning som tyder på att någon mördat kvinnor i trettio år och kommit undan med det. Frågan är om han kommer kunna lösa något av fallen innan polisen bestämmer sig att droppa honom.
—————————-
Det finns egentligen inte så mycket jag kan skriva om den här boken som jag inte redan skrivit om andra av Michael Connellys böcker. Jag är ju en stor beundrare både av Michael Connelly och Harry Bosch.
Någonting i Connellys sätt att skriva gör att jag omedelbart dras in i berättelsen och sedan helst inte släpper boken förrän den är slut. Det var samma sak med den här boken.
Att den dessutom handlar om två fall som är komplexa och leder i oväntade riktningar, något som kräver läsarens uppmärksamhet för att hänga med och åtminstone hålla jämna steg med Bosch är bara en fördel i mina ögon.
Jag rekommenderar mycket gärna den här boken.
Lärarinnan i Villette av Ingrid Hedström
Martine Poirot är undersökningsdomare i staden Villette i Belgien. I undersökningsdomarens uppgifter ingår att fastställa dödsorsaken vid oväntade dödsfall.
Därför blir hon inblandad i vad som först tycks vara en smitningsolycka. En populär 60-årig skollärarinna i staden blev påkörd av en bil som sedan försvann från platsen.
Flera vittnen hävdar dock att det verkade som om bilen väntat just på lärarinnan och kört på henne med vilje. Ett vittne påstår sig ha sett en främmande man vinka till föraren från en utsiktsplats i närheten av olycksplatsen.
Men när Martine och polisen börjar undersöka vem lärarinnan var och hennes bakgrund utsätts de för påtryckningar från flera av stadens höga politiker. Döljer det sig något i lärarinnans förflutna som hotar karriären för någon i hög position? Någon om är beredd att döda för att hålla sanningen dold?
————————————
Det känns lämpligt att Ingrid Hedström gjort en honnör till Agatha Christie genom att ge sin huvudperson efternamnet Poirot. Den här boken lyckas med konststycket att vara lite gammaldags i stilen men ändå kännas modern.
Boken inleds med en lista på de medverkande och en kort förklaring till vilka de är, något som ofta förekom i deckare från en så kallade guldåldern, böcker av just Agatha Christie men även till exempel Stieg Trenter och Maria Lang.
Den här boken är också vad som populärt brukar kallas karaktärsdriven. Den förlitar sig väldigt lite till teknisk brottsutredning. Visst får vi följa de olika steg utredningsgruppen tar för att finna olika svar, som att svårigheten att få fram telefonsamtalslistor eller husrannsakningstillstånd. Men framförallt handlar det om vad människorna i boken säger och gör, hur de reagerar.
Sedan handlar det om att låta de små grå cellerna arbeta och knyta ihop alla trådar. Något som framförallt Martine gör. Ibland med hjälp av sin make, historieprofessorn med svenskt påbrå, Thomas Heger. Och det gör hon bra. Visst låter Ingrid Hedström Martine, troligen för spänningens skull, vara snubblande nära att se sambanden och även att fatta de där dumma besluten som försätter henne i fara. Men inte i en sådan utsträckning att det blir störande.
Jag rekommenderar mycket gärna den här boken och kommer själv fortsätta läsa serien om Martine Poirot och Villette.
Änglarösten av Arnaldur Indridason
Bara några dagar före jul kallas Erlendur Sveinsson och hans kollegor till Reykjaviks näst största hotell. De blir instruerade att gå in bakvägen, hotellchefen vill inte att gästerna ska oroas.
I ett litet rum i källaren har en man halvklädd i tomtekostym hittats knivmördad. Det är hotellets dörrvaktmästare Gudlaugur och det visar sig att han bott i det lilla källarrummet.
Det som är svårare att få fram är vem Gudlaugur egentligen är. Han verkar ha levt ett mycket ensamt liv och ingen av kollegorna på hotellet kan berätta särskilt mycket om honom.
Men en av hotellets gäster vet mycket väl vem Gudlaugur är, han har kommit hela vägen från England just för att få träffa honom. En gång i tiden hade Gudlaugur nämligen en mycket speciell talang och såg ut att ha en lovande framtid. Han kunde sjunga med en röst som en ängel.
——————————–
Jag återupptog mitt läsande av Indridasons böcker när jag åkte på konferens till just Island och Reykjavik och nu är jag fast. Inom kriminallitteraturen brukar man prata om ‘karaktärsdrivna’ böcker, det vill säga böcker som fokuserar mest på människorna som boken handlar om. Hur de tänker, känner, agerar och interagerar med andra. Indridason skriver just den typen av böcker.
En ytlig beskrivning av Indridasons huvudperson Erlendur Sveinsson skulle få honom att låta som en i mängden av många andra litteraturpoliser: fokuserad på sitt arbete, ensamstående med ett kraschat äktenskap och en trasslig relation till andra människor. Men Erlendur är ändå helt unik.
Trots att han tycks välja ett ensamt, snudd på isolerat liv är han inkännande och försöker närma sig andra människor. Han försöker förbättra relationen till sina barn och etablera nya relationer, till exempel möter han en kvinna i den här boken som han gör sitt bästa att öppna sig för.
De livsöden som Indridason beskriver, även Erlendurs är ofta mycket tragiska. På olika sätt är de alla påverkade av olika händelser och en oförmåga att kommunicera sina drömmar, önskningar och behov med de omkring. Uppdämda känslor och frustrationer som får varierande konsekvenser. I vissa fall leder de till mord.
Indridason är dock också skicklig på att bygga upp handlingen i sina böcker så att man hålls fast i boken trots det stillsamma tempot. Vägen till slutledningen är krokig och fylld av många människoöden. Inslagen om Erlendur eller någon av hans kollegors liv är lagom många och insprängda i historien så att de inte bromsar läsningen utan snarare för den framåt.
Jag rekommenderar mycket gärna den här boken.
Before the Poison av Peter Robinson
Chris Lowndes åkte redan som ung till Hollywood där han blivit en framgångsrik kompositör av filmmusik. Han har alltid hoppats att en dag återvända till Yorkshire med sin fru. Men det är inte förrän hans fru dött och hans liv ändrats som han tar steget att åka tillbaka.
Han köper ett hus över internet och flyttar alltså in ett hus han aldrig sett tidigare i verkligheten. Kilnsgate House är ett äldre hus och ligger lite enskilt. Chris har låtit möblera huset och några av de förra ägarnas tillhörigheter finns fortfarande kvar, bland annat en flygel.
Väl bosatt i huset blir han nyfiken på dess historia och de tidigare ägarna. Det visar sig att 60 år tidigare dog doktor Fox i det insnöade Kilngate House och hans fru Grace Fox åtalades senare för mordet och hängdes.
Chris känner någon slags släktskap med Grace och försöker ta reda på exakt vad som hände för så länge sedan.
——————————
Jag har Peter Robinson på min lista över författare vars nyutgivning jag håller utkik efter. När jag började läsa hans böcker om överkommissarie Alan Banks var han redan inne på den tionde boken i serien, In a Dry Season (En ovanligt torr sommar) och det har blivit nästan lika många sedan dess.
Jag kan alltså förstå om Robinson börjat ledsna lite på Alan Banks, men även om böckerna om honom hållit en lite varierande kvalitet har de alltid varit bättre än mycket annat inom kriminallitteraturen. Så när det nu kommit en ny bok hoppades jag på en med Alan Banks.
Den här boken är dock allting annat än en polisutredningsroman. En recension kallade den ‘en spökhistoria utan spöken’ och det tycker jag var ganska passande. Robinson etablerade en stämning i boken som gjorde att jag förväntade mig spöken eller någon annan otäck händelse.
Det fanns också mycket i boken som fångade och grep mig, bland annat utdragen ur Grace Fox dagbok från tiden då hon var sjuksköterska under andra världskriget. Och jag ville gärna veta om hon verkligen förgiftat sin make och i så fall varför.
Men det finns också aspekter av boken som jag inte alls tyckte om. Som det i min mening lite gubbsjuka i att en tjugo år yngre kvinna genast skulle gripas av en oemotståndlig dragning till Lowndes och försöka förföra honom. Men det är väl bara petigt av mig.
Tyvärr blev den här boken som helhet något av en besvikelse för mig. Det betyder att jag hellre skulle rekommendera någon annan av Peter Robinsons böcker än den här.
Peter Robinsons officiella hemsida
Peter Robinson ges ut på svenska av Minotaur. Observera dock att man nu börjat ge ut de tidigare böckerna om Alan Banks. Så en ‘ny’ bok av honom från dem kan mycket väl vara från 1997.
Annika som skriver den fantastiska bokbloggen ALKB var ännu mer besviken än jag.
